Många har sett honom, ”Hästmannen,” mannen som lever med sina tre hästar på den gamla fädernegården. Ett stycke småländsk åkermark brukad på gammalt sätt med hästar framför plogen och självbindaren. En film att förundras över eller sorgset betrakta.
Vad ville han förmedla med sin film, mannen bakom kameran, dokumentärfilmaren Peter Gerdehag? Var det utvecklingens framfart, eller var det den lilla människans plågsamma vandring i ett försök att få tiden att stå stilla?
Filmen fick inget pris som den bästa dokumentärfilmen, fast att bilderna var vackra, som många sade. Kanske var det kärleken som saknades, ömsintheten, förståelsen och varsamheten med en liten människas integritet och rätt att bara vara som han är.
Nu har Stig-Anders, ”Hästmannen”, blivit anmäld till djurskyddsmyndigheten av tittare som sett filmen och förfasat sig över honom och hans hästar.
Var det så det skulle sluta, efter ett klåfingrigt tafsande in på bara själen på en liten skör människa?
-Jag ville inte att han skulle filma, men han gjorde det ändå, han gör som han vill med mig, det har han alltid gjort, säger Stig-Anders Svensson i en artikel i Smålandstidningen.
-Mest ledsen är jag för att jag inte fick se den färdiga filmen innan han visade den på premiären i Stockholm, som han lovat.
-Jag blev ledsen när jag såg den lilla råttan, jag hade inte velat att den skulle vara med, säger Stig-Anders och fortsätter:
-Men han sa att jag skulle ha fördärvat alltihopa om jag fått ha synpunkter.
Till Stockholm och premiären reste han själv och fick med hjälp av karta och snälla människor ta sig till premiärvisningen.
-Men jag fick tågbiljetten, var hans stillsamma kommentar.
Så den var kanske inte fel, ”magkänslan” efter premiärvisningen i den fullsatta bygdegården i Bälaryd dagarna före jul. Känslan av övergrepp på den lilla människan där framme på första bänken, ditforslad för att beskådas av biopubliken.
Mannen på filmen, med det långa skägget och den milda blicken, som slitit i sitt anletes svett i ur och skur, år efter år, så som han ville ha det, i ett med naturen. Mannen som bara hade haft gott att säga och där förnöjsamheten lyst ur hans snälla ögon.
Efter biopremiären har han blivit ett villebråd, att jagas och betittas.
-Det ringer och kommer så mycket folk som ska titta på allt, så jag hinner inte med det jag ska, jag hinner knappt äta, säger han. På filmen med de vackra bilderna och de dubbla budskapen fick filmaren mannen att framstå som någon man drev med, inte tog på allvar, inte såg eller vågande förstå hans storheter.
Det blev en drift med hans strävan att klara åkerbruket med små medel och gammaldags maskiner, så som man alltid gjort på den gården, allt medan inklippta bilder av framrusande traktorer och skördemaskiner dundrade förbi och efterlämnande kilometervis av ensilagebalar.
Det var med kameramannens ögon biopubliken tvingades se, han som bestämde, styrde och ställde och gjorde ”Hästmannen” till den han ville att han skulle framstå som.
Respekten och ömsintheten kom med Madelene, hästtjejen som sökt sig till Stig-Anders i unga år, fått lära sig att mocka, köra hö, rida och förstå djuren och naturen.
Hos honom hade hon mött intresset av vad ett barn kunde se och berätta.
-Han hade alltid tid att lyssna, förundrats och förklarat det jag inte själv förstått, sade hon i filmen.
När stormen Gudrun gjort så att han hamnat på sjukhus med förfrusna föttern när korna tagits ifrån honom och hästarna var på väg att försvinna, då kom hon till undsättning och tog hand om hästarna för att hon visste att Stig-Anders ville ha dem kvar.
Med respekt och ömsint handlag hjälpte hon honom tillbaka till gården. Stöttade då benen inte bar. Städade bort decennier av sparade grejer och spindelnät i hus och ladugård och var med när den första plogfåran skulle dras efter Sally och de två andra trotjänarna.
-Jag hoppas att Stig-Anders kan få hålla på med sitt jordbruk och sina hästar i den takt han själv vill och orkar utan att någon lägger sig i, var det slutord hon gav i filmen.
Själv växte jag upp ett stenkast från gården där ”Hästmannen” föddes i en tid då hästen var hästkraften, som sattes för plogen och stocklasset i skogen. Den var den varma kamraten med den mjuka mulen som aldrig jäktade, strejkade eller luktade diesel.
Det är en svunnen tid. Där höet luktade hö och sädeskärvarna krakades på åkern, tröskades på logen och där säden maldes i bykvarnen.
Då fanns det många Stig-Anders i stugorna på landet, små kloka och finurliga män. som tog dagen som den kom och hade en naturlig plats i samhället.
Varför fick vi inte lära känna ”Hästmannen”? Om han getts tid och fått ta plats så hade vi kanske fått veta varför han valt det liv han valt, fått förstå en människas förnöjsamhet och glädje över det lilla, att fåglarna sjunger och att årstiderna växlar.