I mörkret får vi lära oss att se. Under en regnig sommar får vi tid att lära oss av våra 1900-talsanhöriga som klarade av demokratins sammanbrott med folkmordsvågor och världskrig som följd.
Det är få av oss som har kvar släktingar som minns andra världskriget och knappast någon som kan minnas hur demokratins sammanbrott på 1930-talet gick till. Till saken hör att demokratin och freden i Europa försvann successivt under ett antal år. Till sist stod nästan bara Sverige kvar med fred och demokrati. I övriga världen var det inte bättre ställt.
Världsläget fortsätter att eskalera. Ingen vågar ta ordet världskrig i sin mun men vad man kallar det är av mindre vikt. Vi upplever helt enkelt en upprepning av historien. Till viss del bara, som tur är.
Världens stormakt vacklar och visar både styrka och svaghet. Folkmord tillåts ske på minst tre kontinenter utan ingripande från ”världspolisen”. Antalet helt demokratiska länder minskar. Demokratin är återigen i minoritet.
Då finns det en sak att göra under en regnig semester: lära av våra döda. Vad gjorde folk på 1930-talet? För den som har tur finns berättelser i egna släkten, annars kan man gå igenom gamla tidningar eller läsa böcker om läget för hundra år sedan.
Ett par slutsatser går att dra redan i början av studierna: håll ihop, låt inte extrema åskådningar ta över. En annan slutsats är att lyxen att kunna hålla sig neutral inte längre finns.