Konstnären Lars Vilks och två poliser utsedda att skydda honom dog i en tragisk bilolycka i Småland under söndagen. Därmed dog också en del av samhället och en del av alla oss medborgare. Höglandsnytt sörjer två poliser, en konstnär och vårt svenska samhälles död.
Poliser gör det som ingen annan vill göra. De är utsedda att stoppa våld och brottslighet med sina egna kroppar. De gör det för samhällets skull, för din skull. När en polis dör i tjänsten är det alltså istället för att du som medborgare skulle dö.
När en konstnär som Lars Vilks dör gäller ungefär samma sak. Som konstnär framställde Lars Vilks exempel på motsättningen mellan den enskilda medborgaren/människan gentemot staten och makten. Hans skulpturpark vid Skånekusten och den självständiga mikronationen Ladonien visade ett alternativ för oss alla som inte haft modet eller möjligheten att göra som Vilks. Skulpturparken var också en symbol för människans samvaro (kamp) med naturen. Detta kallas att vara kontroversiell konstnär. Men det borde inte ligga något kontroversiellt i det.
När den milt sagt märklige historiske gestalten Muhammed (en klankrigare i ett medeltida Mellanöstern) i en teckning av Vilks framställdes med hundkropp i en rondell bröt helvetet loss. Människor infekterade av dödlig ideologi stod på rad för att mörda honom. En feg kulturelit vek undan. Vilks tvingades offra sina mänskliga rättigheter och leva resten av sitt liv som fånge i sitt eget land. Detta offer för att gjorde något som vi alla brinner för och säger oss vilja försvara: yttrandefriheten, en av grundstöttorna i det svenska samhället. Vilks blev symbolen för den enskilda medborgaren, trängd mellan galna politiska ideologier och en avlägsen elit som aldrig brytt sig om vanligt folk. Vilks levde som fånge medan vi andra slapp undan. Trodde vi åtminstone.
Nu är Lars Vilks och två poliser döda men det är vi andra ocskå.