Hanns Mannefred skriver minnesord över nyligen bortgångne fotografen, miljökämpen och Höglandsprofilen Gunnar Lundquist.
Gunnar Lundquist, Asby har avlidit i en ålder av 79 år. När jag får besked om att ”Gunnar i Naturen” även kallad ”Lunkan” har lämnat oss, så väcks många tankar. Jag träffade Gunnar första gången 1977 (för 46 år sedan). Platsen var Smålandsbygdens Tidning i Jönköping då Lennart Svensson var chefredaktör. Tidningen hade sin redaktion i ett gammalt charmfullt hus nära Dunkehalla i Jönköping. I den miljön passade Gunnar väl in.
Gunnar var unik och fotografen som var bohemen. Gunnar hade sedan ett långt samarbete med Lennart: först på Smålandsbygdens Tidning och sedan på Fokus, Centerpartiets medlemstidning med en upplaga på 170 000 ex. Det var då Nordens största politiska tidning. Gunnars bilder syntes under många år i hela massmedia-Sverige. Hans bilder publicerades i Jönköpings-Posten, Smålands Folkblad, Skaraborgsbygden, Kalmar Läns Tidning, Svenska Dagbladet, Året Runt, Corren, Miljömagasinet och många andra tidningar. Gunnar var fotografen med stort F.
Vid sidan om foto så var mat och goda drycker något som intresserade Gunnar. Han gillade att restaurera (återställa kroppen), gärna efter en promenad i naturen. Gunnar i naturen var som en varg. Han kunde gå flera mil med kameran som vapen. Någon vargtass (en drink) blev det inte på krogen men gärna en öl eller ett glas rött. Svarta Börsen, Ramada, Stora Hotellet var gastronomiska institutioner som han gärna besökte. Det var inte ovanligt att jag och Gunnar gick ut tillsammans. Då växte vi tillsammans under gemytliga förhållanden.
Jag och Gunnar arbetade ofta tillsammans. Han höll i kameran och jag i pennan. Vi kallade oss ”Lill Ebba” och ”Lill Kai” efter Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn.
Vi arbetade också mycket för att Rädda Vättern. Inte minst när Gunnar blev ordförande i föreningen Rädda Vättern, där jag var styreleseledamot. Under senare år var vi båda med i styrelsen för Rädda Munksjön.
Gunnar hade humor som vapen. Det var med humor och retorik, som han drev miljöfrågorna. Jag tänker bl a på en tidningsrubrik: ”Jag ska spöka på Länsstyrelsen”. Gunnar slog till med sin verbala förmåga i filmen Vättern under utan. Hans budskap var klart: Ta upp ammunitionen från Vätterns botten! Flera hundra tusen har nu sett filmen.
Gunnar stod för ”SYNAS-HÖRAS-OMTALAS”. Han var verbal, lokal och global. Han älskade att resa. När han var i Sydafrika, så kom han nära naturen och djuren. När han var i Rumänien tog han bilder på björnar och många fina naturbilder. Och där trivdes ”Gunnar i Naturen”.
När jag fått mitt eget dödsbesked för fem år sedan kom Gunnar till sjukhuset för att ta farväl. Nu blev det så att jag överlevde tack vare ett mirakel och får nu ta farväl av honom, genom att skriva dessa minnesord.
Att dö innebär inte att det är slut, det är början på något nytt. Det kommer en dag då Gunnar och jag träffas igen.
Mina tankar går nu till Gunnars syster Ulla.
Vila i frid
Hans Mannefred