Ett attentat – sedan tappade alla intresset, skriver Peter Kardhammar i dagens upplaga av aftonbladet.se. Han syftade på mediabevakningen av rättegången i Göteborgs säkerhetssal mot de sex åtalade i Brödraskapet Wolf Pack
-Bara en journalist kom dit och förutom jag satt där två kvinnor, anhöriga till ett par av de åtalade. Då rättegången började förra torsdagen trängdes vi journalister med varandra för att komma in, för Jönsson var hjälten för dagen, skriver han.
Han syftade på chefsåklagare Barbro Jönsson som fick sin bostad bombarderad ett par dagar före rättegångens början – av medlemmar ur det kriminella gänget, tror man, men ingen misstänkt har gripits.
Så ser det ut i våra tings- och hovrätter. Ett mediauppbåd med kamerablixtar och surrande tevekameror, med teleobjektiv, far land och rike runt för att bevaka de mest extrema rättegångarna.
Det är rättegångar där liv och lem har stått på spel, eller där det handlat om knarkinkomster i miljonklassen.
Alla känner alla och snacket går i korridorerna om rättegången förra veckan och om den man ska bevaka nästkommande, allt medan man letar efter kaffeautomaten och kollar var bästa lunchstället finns.
Att bevaka rättegångar är ett jobb som alla andra. Det är tidningsutgivarna och ägarna bakom tevekanalerna som sätter ribban. Det handlar om scoop, att alla måste finans på plats, ha bästa rubriken och vara först i mediabruset.
En svalnad nyhet är inget att lägga krut på. Mediadrevet drar vidare dit ledningen pekar med hela handen.
Allt handlar om pengar, det är ekonomerna och ekonomin som styr vilka nyheter som läsarna ska erbjudas, liksom vilka vinklingar det mediala budskapet ska ha.
En kostnad som måste skrivas på demokratins konto.
Så hur ser det ut i våra tings- och hovrätter, där brotten frodas och där vardagsbrotten staplas på hög och brotten daterar sig både ett och två åt bakåt i tiden. Ointressant tycker tidningsutgivarna och budgetmakarna, inte ens den lokala dagstidningen prioriterar att sända dit en medarbetare.
Man nöjer sig i bästa fall med att skriva av domarna. Så vad händer i rättssalarna, vad faller på demokratins altare och vilken bild förmedlas till läsare och tittare, blir det bara den självklara bilden i domslutet?
Vem ser spelet i rättssalarna och kollar att det går rätt till?
En vanlig dag i en rättssal är den då den ene efter den andre förs in i rättssalen åtalade för rattfylla, narkotikabrott, stöld, misshandel och hot. Dagar där förhandlingstiden är avsatt till en halvtimme, en timme, eller två, komprimerade dagar där löpande bandsprincipen råder.
Vilken tidningsutgivare orkar bry sig och avsätta medarbetare och pengar på sådana mål?
Under vecka 49 hålls inte mindre än 17 rättegångar vid Eksjö tingsrätt, dit inte mindre än 20 personer som är åtalade, har kallats i olika typer av brottmål.
Måndagen inleddes med grov misshandel i Tranås, där brottet varit så allvarligt att polisens nationella insatsstyrka inkallats.
Under de återstående rättegångsdagarna är det stölder, snatterier, narkotikabrott, häleri, misshandel, våld mot tjänsteman och grovt försvårande av skattekontroll som står på agendan.
Vem bevakar alla dessa rättegångar, där brott har begåtts mot gemene man eller mot annans egendom?
Vem bevakar att demokrati råder i rättssalen, att genusperspektivet tas tillvara och att rättegångarna genoförs på ett respektfullt sätt, såväl mot den åtalade som mot målsäganden, vittnen och åklagare?
Ty i rättssalarna råder inte alltid ett respektfullt bemötande.
Genusperspektivet om lika bemötande, lyser då och då med sin frånvaro, när prestigefyllda manliga försvarare ifrågasätter och på ett respektlöst och kränkande sätt uppträder nedlåtande mor såväl kvinnliga målsägande, vittnens och åklagare.
På något sätt så är det mera praxis än ovanligt. En kvinnlig åklagare måste vara mera påläst, än en manlig kollega för att inte ställas vid skampålen av den motsatta sidan – utan att någon i rättssalen lyfter på ögonbrynen.
I rättssalen är det åklagaren som har bevisbördan. Försvararens roll är att hitta kryphål i lagen och svagheter i utredningar och läkarprotokoll. Inte sällan görs brottslingen till offret och offret till brottslingen av försvarare, som till varje pris ska vinna målet.
Frågan är vad det ger för signaler till unga brottslingar och deras offer? Inte är det att stå upp för sina handlingar, förstå innebörden i att ha misshandlat någon och att avhålla sig från fortsatt brottslighet.
Ibland genomförs farsartade rättegångar, där såväl åtalade, målsägande och vittnen för högljudda dialoger med varandra, ibland inte alltid nyktra, utan att varken domare, åklagare eller förvarare tystar ner deltagarna.
Så visst finns det mycket som media borde åskådliggöra i den vardagliga rättsprocessen för att såväl politiker som allmänheter ska få kännedom om vad som händer, inte minst bakom de allt oftare stängda dörrarna, där inte ens media har insyn.
Så visst har han ha rätt i sin iakttagelse, Peter Kardkammar, att ointresset är stort från medias sida att bevaka rättegångar.