Först dryga sex år efter att flickan Louise av stadsdelsnämnden i Göteborg tillåtits flytta till sin psykiskt sjuke kriminellt belastade, missbrukande pappa i Vetlanda, tog länsstyrelsen i västra Götaland sitt ansvar och utdelar kritik.
Detta sker efter det att pappan redan 2006 dömdes av Eksjö tingsrätt och Göta hovrätt till sluten psykiatrisk vård med utskrivningsprövning, för att han under närmare sex år sexuellt förgripit sig på sin minderåriga dotter.
Först efter att teveprogrammet Uppdrag granskning under våren 2007 skakade om Sverige och världen utanför med sitt program om hur det blev för flickan Louise
sedan hon tillåtits flytta till pappan Vetlanda 2001, reagerade man i Västra Götaland.
Då hade länsstyrelsen i Jönköping län redan under hösten 2006 hunnit granska ärendet och utdelat skarp kritik mot socialförvaltningen i Vetlanda för att man inte utrett ärendet tillräckligt och i vissa fall inte öppnat utredning, trots flera anmälningar.
Med socialnämndens i Vetlandas utfästelser om att se över och rätta till de brister som uppstått i ärendet, lät sig länsstyrelsen i Jönköpings län ändå nöja.
Men det som göms i snö kommer upp i tö.
Det sedan länge nerplöjda ärendet om den 11-åriga flickan från Bergsjön i Göteborg, återuppstod en kväll, mitt i folkhemmet, en kväll när det knoppades ute och gemene man satt sig framför teveapparaterna för att koppla av efter dagens slit.
Då stod hon där, flickan, som med en plastsäck med några strumpor och trosor, en dag 2001, slängts ut från sin moder i Bergsjö för att hämtas upp av sin fader från Vetlanda.
Åren med fadern i Vetlanda rullades upp. Janne Josefsson i teveprogrammet Uppdrag granskning skrädde inte orden då han återgav bilden av hur den då 11-åriga flickan, som kom att kallas Louise, haft det under sina år i den småländska idyllen Vetlanda.
-Under fem års tid levde hon med sin psykiskt sjuke pappa, hon våldtogs, fick bo i bilar, mögliga husvagnar och ute i skogen, i minusgrader. Hon till och med fick hjälpa pappan fylla sprutor med amfetamin, som han injicerade, dundrade Janne Josefsson.
-Ingen gjorde något fast skolan och polisen anmält till socialtjänsten vid flera tillfällen att flickan under en längre tid inte kommit till skolan och att polisen fått rycka ut vid olika tider till platser där Louise bott med sin pappa, fortsatte han.
Han visade bilder från platser där flickan bott med pappan under flera veckor i sträck på parkeringsplatser i husvagnar, i skogen, i blötsnö och minusgrader, utan mat och möjlighet att tvätta sig.
-Här låg de under presenningen, visade en äldre man, som pratat med dem ute i skogen. De var här nog i nästan tre veckor, sade han.
-Men inget hände, efter att polisen varit där. Varför gjorde ni ingenting dundrade Janne Josefsson mot socialchefen och dennes närmaste man.
-Med kännedom borde vi naturligtvis ha gjort något, men vi hade ingen kännedom sade socialchefen.
-Men ni hade kännedom, psyk hade informerat om pappans psykiska sjukdom, skolan hade anmält, liksom polisen , vid flera tillfällen, varför gjorde ni ändå inget dundrade Josefsson på.
-Varför gjorde inget något, de kände ju ändå till hur jag hade det, sex år är en lång tid, sade Louise i teveprogrammet.
Ja, varför gjorde ingen något? undrade hela svenska folket. Dagarna efter teveprogrammet skrev chockade människor insändare till Vetlanda kommun och tidningarna. Flera anmälde såväl politiker som tjänstemän till polisen och myndigheter.
Men nu ett halvår efter är socialchefen tillbaka i tjänst, politikerna har fått fribrev från den oberoende utredaren, åklagaren har valt att lägga ner förundersökningen och friden har lagt sig över kommunhuset i Vetlanda.
Det är bara flickan Louise som har att gå vidare med sitt liv. Under tiden väntar hon på om hon ska få något skadestånd från Vetlanda kommun. En fråga som dras i långbänk.
Därefter har vattnet slagit ihop över hennes huvud och bara några krusningar finns kvar på vattenytan där hon försvann i glömskans hav.