Det finns många sätt att tjäna pengar på de gamla, i Sverige kallade ”köttberget”. Pensionärer bara tär på statens kaka, de behöver vård, omsorg, mat och husrum och kanske någon att tala med. De kostar bara pengar, menar de styrande.
Ett sätt att komma tillrätta med problemet är att privatisera, ett annat att fördyra, ett tredje att dra in pengar från pensionärerna.
Men medan fattigpensionärerna letar billig mat med kort datum i affärerna, undviker att gå till doktorn och att köpa ut livsviktiga mediciner, låter regeringen privata vårdinrättningar, ägda av rikskapitalbolag, flytta oskattade pengar ut ur landet till skatteparadis.
Det är pengar, som kunde ha kommit de gamla och Sverige till godo på ett bättre sätt.
Attendo Care, ett av landets tre ledande privata vårdföretag inom äldreomsorgen, omsätter 2,6 miljarder kronor per år. Bolaget ägs av Augustus i Luxemburg, som ägs av Industri Kapitals fonder på skatteparadisön Jerey.
Ägandekonstruktionen gör det möjligt för företagen att flytta vinsten från äldreboendena i de svenska kommunerna oskattade ut ur Sverige, enligt vad TV4s Kalla fakta avslöjat.
Tomas Algotsson, enhetschef på Skatteverkets rättsavdelning, räknar med att 25 miljarder per år försvinner på detta sätt. Hur stor Attendo Cares vinst, som hamnar obeskattad på Jersey, är är oklart då företaget inte vill kommentera uppgiften, säger han till Svd.se.
Attendo Cares affärsidé med oskattade pengar gör det möjligt för bolaget att vinna anbudsstrider om äldreboenden, vilket missgynnar andra företag.
Samtidigt som Attendo Care vinner marknadandelar inom äldrevården i Sverige rapporteras allt oftare vanvård inom dessa företag. En granskning har visat att Attendo Care har fått in 28 anmälningar enligt Lex Maria.
Den kommunalt ägda äldrevården är inte bättre. 1 800 kronor i garantibelopp får pensionären behålla per månad, resten går till mat, boende och hemtjänst.
Oftast erbjuds frusen mat som enda alternativet, i vissa kommuner upp till 100 kronor portion, om man inte gör som i Nybro tar ut 4 500 kronor för maten/per person och månad och 6 000 för boendet. Ett fiffigt sätt att klara budgeten.
I Sävsjö har man inga bostäder som är anpassade för pensionärer och inga planer på att bygga några inom samhällsnyttan. Man satsar i stället på att de gamla bor kvar i sina hus så länge som möjligt, men gör inte så mycket för att underlätta ett sådant boende. Likaså har man även i Sävsjö höjt matkostnaden för pensionärer.
Inför sommaren har man från socialförvaltningen informerat pensionärerna om att den kommunala hjälpen med gräsklippning till pensionärer över 70 år har höjts, även för detta år med 25 kronor.
Det innebär att en pensionär i 70-åersåldern och uppåt, med behov av hjälp, får betala 150 kronor per gräsklippning som tar cirka 15 minuter att genomföra. Snöskottning och annat trädgårdsarbete utförs till timtaxa osv.
Budskapet från socialnämnden har varit att ”om inte pensionerna räcker så finns det möjlighet att söka försörjningsstöd hos socialtjänsten”, ett ganska krasst besked kan tyckas.
Medan allt blir dyrare för pensionärerna när det gäller att klara de dagliga livsuppehållande uppgifterna, väljer staten att blunda för den uppenbara snedfördelningen.
Att inte höja pensionerna är en sak, att låta pensionären med låg pension skatta fullt ut medan man ger bonus till de lågavlönade som arbetar med 1000 kronor är en annan sak.
I veckan gick folkpartiledaren Jan Björklund ut med det schangtila erbjudandet om 200 kronor mer i plånboken i skattereduktion även till fattigpensionärer – om förslaget går igenom. Han menade att det var rimligt att även den stora gruppen pensionärer skulle få ta del av den standardökning som alla som jobbar får.
Många pensionärer lär buga och bocka.
Varför just 200 kronor i månaden, knappt sju kronor om dagen, ”en piss i Missisippi”. När en limpa kostar 20, en liter mjölk runt tio och ett besök hos distriktsköterskan 100 kronor per besök.
Kan någon begripa hur de tänker, om de tänker?
Så välkommen till verkligheten herr Björklund, herr Hägglund och fru Larsson, det var tusen kronor mer i plånboken som fattigpensionärerna begärde, inget fantasibelopp. Möjligen en möjlighet att äta sig mätt, få råd med mediciner och ett människovärdigt boende.
Är 1000 kronor mindre i skatt för mycket begärt av de pensionärer som har krökt rygg, betalat skatt till den svenska staten under ett långt strävsamt liv och nu på ålderns höst behöver hjälp av staten med både det ena och det andra?