Hur långt kan man tillåta sig att gå i inhumant bemötande av sina gamla i en kommun i dagens Sverige? I Klippans kommuns i Skåne vägrade hemtjänsten att mata 90-årige strokedrabbade och nyopererade Henning Nilssons katt. Hans enda sällskap.
Nu har kommunen fått bakläxa av länsrätten i Skåne, som slår fast att det är ”skälig levnadsnivå” att han får hjälp med sitt sällskapsdjur.
Så nu tvingas hemtjänsten i Klippan att ändra sitt beteende och se till att Henning Nilssons ögonsten, kattan Gero, få påfyllning i matskålarna.
-Jag håller ju på att dö, men katten är ett trevligt sällskap och väldigt kelen, säger Henning Nilsson i en intervju.
Så hur planerar vi för våra gamla, finns det plats för dem att få dö på ett värdigt sätt? Den frågan finns det ofta skäl att ställa sig när man gång på gång möts av berättelser om hur många av våra äldre bemöts på sin ålders höst.
Den här gången handlade det om en katt. En annan gång handlar det om dålig eller utebliven kost, dusch eller något annat som hör livets nödtorft till, även för en gammal människa.
I många kommuner har de äldre det bra, men det är skräckexemplen som låter tala om sig. Gamla, som hellre tar livet av sig än sitter instängda utan skälig tillsyn i sina lägenheter, eller där maskarna frodas i liggsåren.
De människor, som är gamla och hjälpbehövande i dag, har oftast vuxit upp med husdjur, långkok och utedass. Få är allergiska mot djur och många mår bra av att få ha en katt eller hund att prata med och klappa på.
Det är också känt att gamla människor, där minnet sviktar, känner igen ljudet av en katt som spinner, en hunds mjuka hjässa att klappa på, eller dofter av syrener en ljummen försommardag.
Ska vi ta ifrån dem den enda länken de har kvar till verkligheten?
Men hur många är det förunnat att få uppleva barndomens eller sina kraft dagars dofter och ljud, där de tillbringar sina dagar sittande eller liggande bakom nerdragna rullgardiner och persienner.
Inte lär det bli bättre med den stigande spiralen av äldre människor som skall skötas av allt färre inom hemtjänsten.
Men hur stoppar man den snöboll som en gång har börjat rulla?
Tänk så mycket pengar man skulle kunna spara genom att dra in på lugnande mediciner och i stället satsa på den sociala biten.
En katt och en hund på varje äldreboende, en springbrunn, en perennrabatt och ett träd som svalkar, kanske en nubbe till den som så vill, önskar jag att alla äldre skulle kunna ha som en guldkant på tillvaron.