”Fredsprojektet” EU för krig mot Europas arbetare

”Det som hänt de senaste åren visar att EU kan leda till krig mellan stater”, skriver Olle Ljungbeck på Höglandsnytt Debatt.

[adrotate banner=”6″]

De svenska medborgarna har alltsedan vi anslöts till EU fått höra att EU är ett fredsprojekt.

Det som hänt de senaste åren visar i stället på att EU kan leda till såväl inbördeskrig som krig mellan stater.

Risken är stor att vi får två slags krig. Det ena har redan börjat. Det är kriget mot Europas arbetare och löntagare. Förutom Lissabonfördraget som innebär en avdemokratisering och centralstyrning av medlemsstaterna är Euron och till den hörande dsk stabilitetspakten eller konvergenskraven orsaken till att Europa är på väg mot bankrutt och att slås ut ekonomiskt och socialt.

Priset som nu Europas arbetare och löntagare får betala är bl a. detta.

Eftersom Eurostaterna med gemensam ränta inte kan devalvera måste löntagarnas löner sänkas för att dessa stater skall kunna konkurrera. Fackliga rättigheter inskränks liksom kollektivavtalen.

Arbetslösheten är kanske den största någonsin och ett nytt europeiskt proletariat är på väg. Fattigdomen och inkomstskillnaderna ökar. Det är ingen överdrift att påstå att alla de landvinningar Europas löntagare och medborgare genom kämpat sig till de senaste hundra åren är på väg att utplånas av en maktgalen marknadsliberal maktelit i Bryssel. Att högern strävar efter att återskapa proletariatet är inget nytt. Det som däremot borde förvåna är att de socialdemokratiska partierna i Europa och inte minst i Sverige inte någon gång kritiserar utvecklingen. Detta förstärker ju bara det faktiska förhållandet att socialdemokratin är död och att löntagarna inte kan påräkna något stöd från dessa. Skall en förändring komma till stånd måste arbetare och löntagare i förening med pensionärer och övriga fattiga medborgare vända sig bort från dagens politiska partier och skapa en ny rörelse som liksom för hundra år sedan kastar ut de förstelnade politiska rörelserna från sina länders parlament. Det ovan sagda är det sociala kriget.

Det andra kriget förs ännu så länge med gummikulor, batonger och tårgas men har trots detta inneburit fysiska skador av olika slag.

Risken är emellertid stor att det inte stannar vid detta. I dag (10/10) när Tysklands kansler Angela Merkel besökte Aten låg regimens prickskyttar på taken och var beredda att skjuta sin egna landsmän.

I Sverige kallar vi fosterlandsförrädare för Qislingar efter norrmannen Vidkun Quisling som förrådde sitt eget land. De regimer och partier i bl a Grekland, Spanien, Portugal, Italien m fl som lierat sig med EU.s politiker och nomenklatura för att krossa det folkliga motståndet mot förtrycket bör kallas det samma. En sak är helt klar. Utan Euron som är ett påfund av denna nomenklatura skulle Europa och dess stater klarat sig betydligt bättre än i dag.

Europas kris är inte orsakad av Grekland etc utan av politikerna som varken tänkt igenom konsekvenserna av en gemensam valuta. Flertalet är också fördettingar som misslyckats som politiker i sina hemländer. Hade vi en domstol som medborgarna kunde vända sig till och som inte vore jävig skulle med all säkerhet dessa politiker betraktas som avancerade brottslingar och dömas därefter.