Den 8 november hittades en 48-årig kvinna död i sin lägenhet i Umeå, efter att ha varit avliden i minst fyra månader. Bland tidningarna i brevinkastet låg ett beslut från socialtjänsten att hennes ärende om vårdbehov var avskrivet.
Det var brodern till den ”förståndshandikappade” kvinnan som slog larm till polisen. På socialförvaltningen i Umeå har man lagt locket på och hänvisar till sekretess.
Av en artikel i Västebottens- Kuriren framgår att det fanns få självklara kontaktytor mellan kvinna och samhället.
Enligt brodern var systern förståndshandikappad och hade missbruksproblem. Hon hade under större delen av sitt liv varit föremål för samhällets omvårdnad i särskola och som vuxen genom socialtjänstens försorg.
Under juni månad i år tog brodern kontakt med socialförvaltningen och polis för att tvinga fram en grundlig läkarundersökning av systern. Då systern inte gick med på att ta emot vård eller låta läkarundersöka sig avskrev socialförvaltningen ärendet, enligt honom.
Beslutet var daterat några dagar in i juli, då var systern troligen redan död, den senast öppnade tidningen daterade sig från den 28 juni. Då hyran betalades via autogiro hade hyresvärden ingen anledning att misstänka att något var galet.
Såväl socialförvaltningen som hyresvärden kände väl till kvinnans sociala situation. Hon levde i misär, var vräkningshotad, och saknade en vuxen persons förstånd, vilket inte hindrade att hon drack sju dagar i veckan, säger brodern.
Enligt brodern så lade systern på luren då han ringde och grälade på henen för att hon drack. Han misstänker att hon förbjudit socialtjänsten att informera honom om hur hon mådde. Trots detta var det brodern som till slut var den som kontaktade polisen, då han inte fick någon kontakt med henne.
Detta är ett exempel på hur svaga och sjuka människor allt som oftast ramlar mellan stolarna. Det skyddsnät som är till för att människor inte ska fara illa fungerar inte alltid.
Då personer som i kvinnans fall, av någon anledning inte själva förstår, på grund av psykisk sjukdom, missbruk eller annan orsak avsäger sig samhällets hjälp finns det inget mellan frivillig hjälp och tvångsvård att tillgå.
För dessa människor som genom eget beteende lever i misär, ofta med livet som insats, borde det finnas ett mellantvång i lagen som tillät socialtjänsten, eller annan myndighet att gå in med stöd och hjälp.
Det framgår inte av artikeln, vad kvinnan avled av eller vad som gjorts från socialtjänstens, eller andra myndigheters, sida för att förhindra det som hänt. Det framgår inte heller vilka tvångsåtgärder som har prövats.
Inte heller framgår det om kvinnan haft god man eller förvaltare, om inte – varför i så fall inte någon sådan har utsetts, eller om det funnits, varför inte den insatsen har fungerat.
Tyvärr så ser det ut så här i de flesta kommuner, där människor som skulle behöva få stöd och hjälp i sitt leverne inte får det då de inte själva ser sig behöva detta, och inte heller vill ha någon inblandning.
Om personen i sin tur förbjuder socialtjänsten att kontakta anhöriga hamnar den lätt i ett socialt vakuum, där ingen längre har inblick.
I dag hamnar många av dem som skulle ha behövt bättre insatser från samhällets sida på ett tidigt stadium i misär, eller i våra tingsrätter för brott begångna under inverkan av psykisk sjukdom eller missbruk, där de ibland överlämnas till rättspsykiatrisk vård som enda utvägen.