I stället för utökad undervisning i samiska språket kom Sameskolstyrelsens chockbesked till barn och föräldrar i Östra skolan i Jokkmokk, att all samisk integrerad undervisning upphör. Orsaken ett budgetunderskott på 5,1 miljoner kronor.
Detta innebär att alla ungdomar mellan 13 – 15 år förlorar de sju lektionstimmar/vecka med samisk inriktning där slöjd, natur- och samhällsoienterade ämnen ingår. Återstår endast en timme samiska som modersmål.
Föräldrarna är upprörda och menar att den samiska kulturen och kunskapen är viktig.
-Det är vår kultur och vår livsstil det handlar om. För ungdomarna, där många kommer från sameskolan, stärker det både den personliga och samiska identiteten, menar de.
Det är fruktansvärt att det är pengar det hänger på. Om inte sameskolstyrelsen har råd så måste skolverket gripa in, menar de. I Norge finns det, till skillnad från i Sverige, samiska kursplaner. Det borde det finnas även i Sverige, anser de.
Frågan är hur vi behandlar våra svenska urinvånare och det kulturarv som våra samer fört med sig från genration till generation? Våra nordliga svenskar har på något vis börjat gå samma öde till mötes som de nordamerikanska indianerna på sin tid liksom andra urininvånare.
Med bestörtning har vi följt indianernas öden och undrat över hur de vita kunde tränga undan, ta över och förringa deras kulturarv. Gör vi inte samma sak med våra samer och med deras kulturer?
Vi lägger oss vinn av att ta emot de ”nya svenskarna”, integrera dem i skolan och i det svenska samhället. Inte för att vi kanske lyckas så bra och mycket återstår att göra.
Men det talas och skrivs om vikten att kvotera in våra invandrare i olika utbildningar och arbetssituationer, liksom inom politiken. Det talas om rätten att bära slöja och att värna om olika kulturarv. Inget fel i det, så bör det ju vara.
Men när det talas om de urinvånare, som har befolkat våra mest otillgängliga fjällområden i urminnes tider, då falnar intresset. Vad är det som gör att svenska folket och politiker bryr sig så litet om folket i lappmarken?
Är de besvärliga, kräver de sin rätt till renbete och överlevnad, är de stolta över sitt kulturarv och slåss för sin överlevnad på ett sätt som känns obekvämt, eller varför ska de utrotas?
För det är väl det vi sakta men säkert försöker göra? Genom att tränga ihop dem i reservat, ta ifrån dem rätten att driva sina renar till sommar- och vinterbeten över marker som de alltid har gjort, i stället för som nu i kostsamma lastbilstransporter.
Många renägare tar livet av sig, av ekonomiska skäl, av skäl där deras människovärde tas ifrån dem och av skäl som vi aldrig kan sätta oss in i.
Ska våra svenska urinvånare, samerna, i våra sinnen, bli en klick färggranna individer att beskåda på Jokkmokks marknad. Eller några att förfasa sig över, när de klagar över renbetet eller att vargen och järven river deras renar.
Visst är det skönt att som turist bestiga deras fjälltoppar och i nyinköpta vandrarkängor h kliva runt i deras fjällbeten. Eller med ryggsäcken full av frystorkat njuta av tystnaden och myggens inande i någon fjällstuga. Kanske få en skymt av några renar på drift att ta med hem och mata in i datorn.
Men förstår vi att vår exotiska upplevelse är samernas vardag, en vardag för överlevnad i ett strapatsrikt inte alltid vykortsvackert landskap. Där överlevnaden står och faller med rätten att få behålla sitt kulturarv och låta det gå vidare till dem som ska bära traditionen vidare.
Hur ska de annars klara at leva och verka på kalfjället?
Man kan inte köra lastbil på fjället, där väder och vind bestämmer livsvillkoren, liksom rovdjur som river och människor som inte förstår.
Har vi plats för våra urinvånare samerna i vårt mångkulturella land?