Medan björkarnas skira musöron övergick i högsommargrönska pågick den brutala ”Bobbyrättegången” vid Eksjö tingrätt, sex dagar blev nio. Mediafolkets stoj i korridorerna blev tystare, ansiktena slutnare allt efter som dagarna gick.
Att se bilder av ett lemlästat, dött barn, vem klarar det? Hur får man bort hans hudlösa ansikte från näthinnan, hans förstörda penis eller alla blåmärken efter slag och åtdragna livremmar? Vilken garvad journalist klarar av att skratta då?
Vem kan förstå hur en man med sadomasochistisk läggning, eller psykopatiska drag, som expertvittnet uttryckte det, fungerar? Vem kan sätta sig in i psyket på en ”liten” människa som tar ut sina tillkortakommanden och ilska på värnlösa offer för att öka sin egen självkänsla.
Är det så, som någon en gång sa ”att leva med en psykopat är som att spela schack med djävulen”, att parera dragen, inte visa maktlöshet, för att inte krossas?
Frågan vi alla ställde oss, vi som skulle rapportera ut till allmänheten, var:
Hur hade denne menlöse, alldaglige 39-åring, fått makt över och kunnat styra, denna visserligen svag mamma, hur hade han fått henne att medverka till en regelrätt tortyr av sitt försvarslösa barn?
Hur bar han sig åt för att få henne att paketera sitt döda barn och hjälpa till att dumpa honom i sjön? Eller att få henne med på att iscensätta försvinnandet av Bobby och spela med i föreställningen ”Liten pojke försvinner från parkeringsplats”?
Var det som hon sa i rätten, fysiskt våld, hot om våld och hjärntvätt som fick henne att stänga av alla känslor, eller hade det gått för långt, fanns det ingen återvändo?
Släppte förlamningen och rädslan först vid gripandet, när hon skildes från mannen, eller var det för att klara sitt eget skinn, som hon började berätta och visa platsen, där Bobbys kropp fanns?
Vi som följde rättegången, letade efter svar och förmildrande orsaker, tecken på reaktioner i de båda anklagades ansikten och kroppsspråk. En tår från mamman, ett skuldfyllt ansikte från sambon, men nej, dag efter dag satt de där i kriminalvårdens grågröna mjukiskläder utan att röra en min.
Hur klarade de att förhålla sig så avskärmade, som om de endast var åhörare till ett drama som inte angick dem, det frågade vi oss gång på gång.
Alla tittade vi på mamman, när de hemska obduktionsbilderna visades. Utan att blinka tittade hon på sitt döda barn, utan att fälla en tår eller vrida sig på stolen.
Vad tänkte hon i rekonstruktionsvideon, där hon stod ute på Lovsjön, den 17 februari, i lågskor, med snö upp till knäna, med blåsten vinande runt ansiktet. När hon pekade och sa ”det måste vara här, jag är säker på att det var här” och syftade på den plats där Bobbys kropp dumpats.
Vem var hon, den alldagliga kvinnan med den bottenlöst tragiska blicken, som stod där så ensam på isen, hade hon kontakt med sina känslor i just det ögonblicket?
Eller vem var den avtrubbade kvinnan i rättssalen, var det den mamma som Bobby haft, eller var det medicinerna som tagit bort reaktionsförmågan? Kanske var det så hon reagerat i samband med tortyren av Bobby, att stänga av och förflytta sig till en annan plats för att klara av situationen?
Vem var då mannen i den grågröna mysoverallen, han med skepparkransen och det tunna hårfästet? Han som dag efter dag släntrade in i rättssalen, obekymrad av media och kamerablixtarna.
Han som skrev i blocket, fällde en tår när det passade och förnekade allt som hänt på hans hyrda torp under jultiden?
-Han var som en skollärare, när han var här och handlade, vem skulle ha kunnat tro att han var kapabel till sådana grymheter, sa en Malmbäcksbo någon dag efter gripandet.
Var det så han framstod för gemene man, snäll och harmlös med ett insmickrande sätt, som den egne företagaren, som skötsam och arbetsduglig, med pengar på banken och ett ordnat socialt liv.
För visst var det så han ville framstå, så ha sa, då han fångade in sina offer, enligt de vittnesmål som gavs i rätten. Glad i barn, omtänksam och känslig, urtypen för mannen i kärnfamiljen.
Hur gick det till i vintermörkret ute på torpet Skogslund? Hur hade Bobby det, sina sista dagar i livet? Medan hans skolkamrater firade jul med sina familjer och återvände till en ny skoltermin, misshandlades han och avled utan en hand i sin.
Får vi någonsin veta vad som hände, eller vem som bar skulden, till att det som hände, hände? Två personer vet, men de teg även rättegångens sista dag. Med sanningen förborgad försvann de från rättegången i sina häktesbilar, till synes oberörda.
Livstids fängelse för mord utifrån likgiltighetsuppsåt, sa åklagaren. Frikännande dom, sa försvararna. Fortsatt häktning och dom den 9 juni, sa lagmannen.
Bobbys sargade kropp ligger i ett bårhus och väntar på den sista vilan. Denna gång på en kyrkogård, där de som älskade honom har berett plats.
Medan grönskan och blommorna slår ut övar klasskamraterna på Idas sommarvisa, ser fram emot sommarlovet och ett liv som vuxna.
Hade Bobby en uppgift att fylla, denne lille brunhyade pojke, med de stora forskande ögonen och det mörklockiga håret? Han som blev Bobby med hela det svenska folket och vars öde grep oss långt in i hjärterötterna.
Vad ville han säga oss? Gav han sitt liv för att andra barn inte skull råka lika illa ut? Sa han ”se oss, vi som är små och värnlösa, vi som saknar de vuxnas röst och möjligheten att försvara oss”?