I januari avled två små pojkar, båda värnlösa och i behov av omvårdnad och beskydd av vuxna och samhälle. Hur kunde det hända och vem eller vilka bär skulden och ansvaret för att de fick möta döden på så fasansfulla sätt? (060302)
Nu står fyra vuxna åtalade för att ha mördat eller varit vållande till pojkarnas död. Alla fyra nekar till anklagelserna och rättspsykiatriska undersökningar är på gång.
Bobby, 10 år, fick möta döden, tror man, på gården Skogslund utanför Malmbäck. Vad hände och hur hade han det den sista tiden i sitt liv, dagarna innan han dumpades, inknuten i en plastsäck i en sjö, tre mil från hemmet?
Hur kunde det hända, varför slog ingen larm, innan det som hände, hände? Gjordes det inget överlämnande från hemkommunen i Göteborg till socialtjänsten och barn- och utbildningsnämnden i Nässjö, när Bobby flyttade dit?
Nu är det som det är. Bobby finns inte mer. En mor sitter häktad misstänkt för mord, hennes sambo, den tidigare dömde för grovt våld, likaså. Sekretess, det så omhuldade ordet, skyddar sällan den värnlöse, den som behöver skyddas.
Bobby borde aldrig ha kommit till gården i Småland, han borde ha fått stanna hos mormor i Göteborg, som han ville. Men nu är det som det är, nu är han död och vem bär skulden?
Freddie, 3-åringen, som avled av blodförgiftning, lunginflammation och vanvård efter ett halvår hos den svenska adoptivfamiljen i Mullsjök. Hur hade han det sina sista månader i livet?
Att komma till Sverige, det förlovade landet, blev en smärtsam upplevelse för en liten 3-åring. Bakom stängda dörrar, utan insyn, där föräldraansvaret brast och de som hade till uppgift att se, inte såg, dog han i sin säng.
Nu har Tjeckien, landet han kom ifrån, stoppat adoptionerna till Sverige.
Hur kunde det hända och hur kunde denna familj bli godkänd? Hur kunde så mycket gå fel, när kraven för adoption och tillsyn är så stränga?
Men nu är det som det är, Bobby och Freddie är döda. Tragiskt, skriver tidningarna, ja visst, men räcker det som en ursäkt för att två liv släcks ut innan de riktigt har börjat? Eller är det när orden inte räcker, som svensken blir så ordlös och medelmåttig?
Det är för ”djävligt” att sådant ska kunna hända i Sverige.
Vi måste bli bättre på att skydda barnen i vårt samhälle. Vi har alla ett ansvar att se, höra och anmäla om vi tror att ett barn far illa, eller utsätts för fara. Vi kan inte bara viska, titta bort och inte låtsas förstå.
Sverige har lagar som talar om hur barn ska skyddas, FNs barnkonvention som talar om barnperspektivet. Ändå så dödas, misshandlas och vanvårdas barn dagligen i Sverige år 2006. Hur kan det vara möjligt och hur kan det få fortgå?
Barn syns inte, har ingen egen röst, nästan alla beslut som tas sker på de vuxnas villkor och på bekostnad av barnen. I de fall besluten är bra för barnen fungerar det. Men i Bobbys och Freddies fall var besluten förödande.
Då talas det om tragik, orden tryter, ingen vågar se att det är de vuxna som brister i alla led, ingen vågar ifrågasätta, sätta ord på och gå till botten med hur det kunde hända.
Mediadrevet jagar efter dramatiken under några dagar och lösnummerförsäljningen skjuter i höjden, den som gissar bäst är bäst. När det akuta eländet är över går drevet vidare till nästa offer. Efter sig lämnar man de outtalade frågorna, hur kunde det hända?
Ingen gräver på djupet och frågar sig kommer detta att hända igen. Ingen ställer någon ansvarig mor väggen. Vad säger lagarna?
Rättsväsendet dömer efter sina lagar, förövarna får några år i fängelse, eller bakom låsta dörrar på en rättspsykiatrisk avdelning. Där är det läkarna som bedömer tillfrisknandet och vårdtiden, i den mån det finns plats.
Sedan är det sekretess, kanske namnbyte, nytt personnummer och ny bostadsort som gäller för förövaren och så kan han börja på nytt igen, med nya offer.
Det måste tas krafttag, ställas krav på att sociallagar och andra tillämpliga lagar följs ute i kommunerna, att utredare av adoptionsärenden och andra typer av barnärenden har den kompetens som krävs.
Det måste finnas en garanti, att överlämnande av ärenden till annan kommun sker och att uppföljning görs kontinuerligt av de barn, som står under socialtjänstens beskydd.
I de fall, där föräldraansvaret brister, är det samhället som bär ansvaret för att ett barn inte far illa, vanvårdas eller misshandlas till döds.
Det är ytterst politikernas ansvar att se till att samhället skyddar barnen.