I Falu tingsrätt inleddes i torsdags fyra dagars rättegång där två häktade, familjehemsföräldrar står åtalade för grov fridskränkning med barn, alternativt stämpling till det, under tiden mars 2004 fram till augusti 2007.
De två åtalade förnekar brott och menar att barnen har hittat på uppgifterna i anmälan som någon form av hämnd mot familjehemsföräldrarna och de sociala myndigheterna, därför att de inte fick vara kvar i hemmet..
Inför domstolen i Falun rullas det i dagarna upp ett scenario där tre bröder som varit placerade i ett familjehem, en förfallen herrgård på en mindre ort i Västbergslagen, Ludvika kommun, i södra Dalarna, ska ha varit utlämnade till två vuxnas ”sadistiska” bestraffningar.
Bröderna, som då var två, fyra och sex år gamla placerades hos det nu åtalade paret 2001. Åtalet gäller tiden 2004 – 2007.
Under 3,5 år utsattes de tre bröderna, enligt åtalet, för svåra övergrepp av de båda familjehemsföräldrarna, kvinnan nu 49 och mannen 42 år.
Två av bröderna har berättat via videofilmer hur de bestraffats för minsta småsak, vintertid kunde de få ligga ute i snön i bara kalsongerna, eller hängas ut i benen genom ett fönster tio meter upp.
Flera gånger hade de bundits upp i säckar som hängts på krokar i väggar och tak på vinden. Eller så har de bundits fast i handbojor vid element, de fick även sina fingrar brända med cigarettändare och slagit dem med hammare.
”Jag visste att något var på gång när han fick sin speciella röst,” har en av bröderna sagt.
Familjehemspappan, som under onsdagen förhördes av tingrätten förnekade att pojkarna skulle ha varit så hungriga att de gnagt på hundben, eller att de fått sina fötter fastlimmade i golvet då de busat, eller att de varit förbjudna att springa runt i huset eller besöka varandra på rummen. Han förnekade också att handtagen tagits bort på deras rum.
Klarade de inte av dessa regler så straffades med att inte få se på teve, eller genom andra typer av bestraffningar.
Enligt olika artiklar i media framkommer att paret köpt den förfallna herrgården för dryga 500 000 kronor. Som enda inkomst hade de ett studielån. Mannen förnekade att de tagit hand om de tre bröderna för att klara av sin ekonomi.
Mannen berättade att drömmen om livet på landet inte blivit som de tänkt sig. Ingen ville ha med dem att göra. I bensinmacken vände folk bort ansiktet när de kom in. Föräldrar förbjöd sina barn att leka med bröderna. Det berodde på, sade han att de var så busiga i skolan.
De var mer busiga än tama och kunde inte ha leksaker att leka med. Då socialtjänsten kom på hembesök ska de ha flera gången ha påpekat att barnens rum var torftiga.
Bröderna beskrivs som lögnaktiga och manipulativa. Enligt försvararen, advokat Per Gisslén, skulle han ha hört att två av bröderna utvecklat ett kriminellt beteende. Vad kvinnan anför till sitt försvar framkommer under torsdagen då hon ska höras.
Tankarna går tillbaka till dagarna i Eksjö tingrätt och den nio dagar långa Bobby-rättegången: den nioårige pojken, som misshandlats till döds av sin mamma och hennes sambo, vilka sedan sänkte kroppen i en sjö utanför Jönköping.
Båda nekade liksom familjehemsföräldrarna till brotten.
Det börjad med att de anmälde nioårige Bobby som försvunnen vid ett varuhus utanför Göteborg. Ganska omgående rullades i stället en ohygglig historia upp.
Fram växte sanningen om ett sadistiskt våld som under några månader utövats av de båda vuxna mot den lille försvarslöse pojken.
Till en del påminner brödernas berättelser om vad pojken Bobby fick vara med om, brännmärken, ligga nakna i snön, vara fastbundna, bli slagna, en ständig rädsla för straff för minsta småsak.
Ett sadistiskt våld som två vuxna njutningsfullt ägnat sig åt. Skillnaden kan ha varit hårfin, bröderna överlevde, det gjorde inte Bobby.
Jag kommer aldrig att glömma videon med Bobys blåslagna kropp, hans inälvor på obduktionsbordet, eller videon där hans paketerade kropp drogs upp genom isen ur sjödjupet där hans förövare dumpat honom.
Jag kommer heller aldrig att glömma hans bruna forskande ögon och hans mörka lockiga hår på bilden som gick ut i media. En liten pojke som hade hela livet framför sig, men som misshandlades till döds på en avlägsen gård i Malmbäck utanför Nässjö.
Har det alltid varit så att sjuka och perversa vuxna har misshandlat och förgripit sig på små och värnlösa barn som de har haft vårdnaden och ansvaret för? Eller är det något som har vuxit fram och brett ut sig i samhället i takt med att den sociala kontrollen mellan gemene man har avtagit?
Vad är det som gör att så många kan misshandla barn under lång tid utan att bli upptäckta? Är den bidragande orsaken den att folk vänder sig bort, som i fallet med de tre bröderna, skyller man på att barnen är busiga, omöjliga, kriminella eller annat i stället för att våga se orsaken bakom detta?
Barn är på gott och ont utlämnade till sina vårdnadshavare. De flesta föds med vinstlotter, några drar nitar och då ska samhället träda in. Men hur går det då inte heller samhället tar sitt ansvar?
Barn som alltid har blivit kränkta, slagna, hamnat utanför och i sista hand blivit omskötta har ingen möjlighet att förstå att de har rätt att klaga, att berätta om vad de utsätts för. För vem skulle de berätta, våga lita på?
Vem blir förvånad om de i stället blir utagerande i skolan, hamnar i kriminalitet, eller beter sig mot andra som de själva har blivit bemötta?
Hur har det varit möjligt för paret till de tre familjehemplacerade bröderna att ha kunnat dölja de grova trakasserier som barnen, enligt åtalet och vad som framkommit under förhören, under så många år varit utsatta för?
Har inte de sociala myndigheter som placerat bröderna hos paret reagerat på att något varit fel under de sex år de ska ha varit placerade i det aktuella hemmet?
Har inte skola, förskola, fritids, sjukvård eller andra myndigheter sett förstått, eller gjort något åt situationen?
Om vårdnaden flyttats över på familjehemsföräldrarna, så borde ändå den aktuella socialtjänsten ha varit inkopplad. Det framkommer inte vilka utredningar som har gjorts, endast att bröderna flyttats från familjehemmet i slutet på 2007.
Skolan har ett ansvar att anmäla, dagis och fritids likaså, även sjukvården ska kontakta socialtjänsten och göra en anmälan om de misstänker att något inte står rätt till. Gemene man bör anmäla om något inte står rätt till.
Så hur kunde det komma sig att inge såg att de tre bröderna for illa, att det kunde hinna gå 3,5 år innan det hela uppdagades?
Det är aldrig ett barns fel, det är alltid den vuxne som bär ansvaret om barn utsätts för någon form av övergrepp.