Rosengård, exemplet på goda och dåliga ägare

Herrgården i Rosengård, två kvarter, två ägare, två sidor av samma mynt, den ena solsida, den andra solförmörkelse. Solsidan upprustad i demokratisk anda med trivsel, innegård, samhörighet och underjordisk sophantering.

I kvarteret bredvid möglar husen, kackerlackorna härjar fritt, sopcontainrarna står öppna på gården och otrivseln sprider sig. Det är här som sopcontainrarna och bilarna brinner om nätterna, det är här stenkastarna härjar fritt och inge bryr sig, varken hyresvärden eller kommunen. 

 

Det är hit som räddningstjänsten vägrar rycka ut när det brinner och det är här som polisen ogärna sätter sin fot.

 

Den tolkningen kan göras utifrån vad som skrivs i media och vad terroristexperten Magnus Ranstorp säger i sin rapport ”Hot mot demokrati och värdegrund,” som tagits fram till regeringen om Rosengård, samt utifrån en artikel i dn.se.

 

Då stadsdelen Rosengård byggdes någon gång på 80-talet var den tänkt att rymma 4 500 människor, i dag bor cirka 9 000 personer i 1 375 lägenheter.

 

98 procent har utländsk bakgrund, endast 15 procent har arbete och de flesta lever av försörjningsstöd, så kallat socialbidrag.

 

Det var när HSB i början på 1990-talet sålde de två kvarteren till fastighetsbolaget Nor-sve som det stora förfallet inleddes. 2002 övertog Landsfiskalen Holding AB fastigheterna, men klarade inte ekonomiskt av det eftersatta underhållet.

 

2006 tog det kommunägda fastighetsbolaget MKB över ett av kvarteren, sex hus med 300 lägenheter i bostadsområdet Herrgården på Ramels väg i Rosengård.

 

Det andra kvarteret, som ligger strax bredvid, ägs i dag av det norska fastighetsbolaget Acta där bland andra teveprogrammet Uppdrag Granskning har beskrivit en misär av sönderfall med kackerlackor och soptunnor i bostadsorådet.

 

Den 8 december förra året beskrev även svt.se i ett program fastighetsbolaget Acta som ägare till sex av landets tio värsta hyresfastigheter, där merparten fanns i Skåne.

 

Enligt hyresnämnden kunde det då bli tal om tvångsförvaltning. Som svar på detta lovade man från Acta att  man skulle forcera upprustningstakten.

 

Någon upprustning har, vad som framkommit i samband med skadegörelsen i det Actaägda kvarteret, inte kommit till stånd.

 

Frågan är om detta är en av orsakerna till att ungdomsgängen tröttnat på löften och resonerat som så att ”när ingen gör något så kan vi lika gärna elda upp skiten.”

 

Malmös starke man, arkitekten och kommunalrådet Ilmar Reepalu, s, sade i en intervju förra veckan, som svar på varför det eldas och förstörs på Herrgården, att det privata fastighetsbolaget borde ta sitt ansvar och rusta upp sina fastigheter till människovärdiga bostäder.

 

Frågan är vad som händer om fastighetsbolaget Acta inte tar sitt ansvar och gör som man lovat?

 

Lämnar Malmös kommunalpolitiker då över till skadegörarna att elda upp hela Rosengårdsområdet? Menar politikerna med sitt resonemang att de inte har något ansvar för de invånare som bor i de privatägda fastigheterna?

 

Malmö kommun har som alla kommuner det yttersta ansvaret för de personer som bor och vistas i deras kommun. Kommunen har också ett ansvar för de barn som bor i de av Acta uthyrda lägenheterna, utifrån såväl sociallagen som barnkonventionen.

 

Därmed har kommunen och dess politiker svårt att lasta över det ansvar som faller på dem, även om fastighetsbolaget Acta brister i sitt.

 

Att lasta över ansvaret på polisen för att de inte klarar av att hålla ordning, eller på Räddningstjänsten för att den vägrar släcka bränder i området är som att säga ”det är inte mitt bord.”

 

Så ser det ut där solförmörkelsen få råda.

 

I kvarteret ”på solsidan” som tagits över MKB, det kommunala bostadsbolaget ,där är boendestandarden i de 300 lägenheterna efter övertagandet en helt annan.  

 

Enligt Anna Heide, MKBs fastighetschef på MKB valde man vid övertagandet av fastigheterna att rådfråga de boende i området innan man påbörjade renoveringen. Sedan har man resonerat som så ”Från ord till handling.”

 

Man utgick från att intervjua samtliga hyresgäster om deras önskemål och bad om att få in förslag, även barn och ungdomar fick säga sitt.

 

Innan man sedan satte igång att göra om utegårdar och samlingslokaler visade man vid nya hembesök upp ritningarna på hur det var tänkt att det skulle bli. Till slut hade såväl de boende som hyresvärden kommit fram till det alla kunde enas om.

 

Barnen har till exempel fått vara med och hjälpa till att lägga in mosaikgolv i trappuppgångarna där de bor. Varje färdig trappuppgång har firats med tårta och Pommac vid invigningen. Även andra utsmyckningar i området har ungdomar fått vara med att utforma.

 

För att komma tillrätta med trångboddheten har man öppnat upp en samlingslokal där barnen kan läsa – och få hjälp med sina läxor. Man ser också till att familjer med många barn får ta över större lägenheter vart efter det blir någon ledig.

 

Kvarterets ungdomar har på olika sätt engagerats, i varje trappuppgång har man utsett en av ungdomarna som licensierad trappvärd och många ungdomar får sommarjobb inom bostadsområdet.

 

Sophanteringen har flyttats under jord, 22 hyresgäster har engagerats som ”Miljövärdar” för att hjälpa sina grannar med sopsorteringen. Företrädare för radikala religiösa grupper talar om för de boende vilka regler som gäller osv.

 

Förändringarna har synts tydligt i polisens statistik.

 

”Mitt under brinnande kravaller gick våra hyresgäster ned och försvarade sina gårdar mot dem tänkte komma dit och förstöra och tända på, bättre betyg, kan vi nog inte få,” säger Anna Heide.

 

Så varför inte fortsätta med det konceptet även i det andra kvarteret, det verkar ju fungera.


Publicerat

i

av

Etiketter: