Att mista ett barn måste vara det svåraste i livet. Att mista sitt barn genom att en sjuk människa berövar det livet, måste vara det allra mest outhärdliga. Att aldrig få veta vad barnet kände och tänkte, att inte ha kunnat skydda det, vem orkar?
Vem har då rätt att sätta sig till doms över hur en mor känner, veta vem hon vill dela sin sorg med och bäst veta hur hon mår längst innerst inne, när det gäller att överleva dag från dag?
I dag debatteras det om en mors rätt att känna och handla, om rätten att begrava sitt dödade barn direktsänt i teve eller inte. Många har gett sig rätten att sätta sig till doms, spela förmyndare och uttala svenska folkets åsikt utan att ha gett tillåtelse till det.
För några veckor sedan cyklade tioåriga Engla Höglund hem från fotbollsplanen i Stjärnsund. På vägen blev hon fotograferad av någon som bara provade sin nya kamera, några minuter efteråt mötte hon döden genom en medelålders pedofils hand.
En hel bygd gick man ur huse för att hjälpa mamman att leta efter tioåringen, som man hoppades skulle finnas välbehållen i skogarna runt föräldrahemmet.
Tioåringen med det mörka håret och den gröna jacka blev Engla med hela svenska folket, där hon kom åkande på sin cykel. Avskyn och förskräckelsen blev desto större när det stod klart att hon bragts om livet på ett så bestialiskt sätt.
För att klara de anstormande känslorna och hitta syndabockar vändes anklagelserna då mot Dalapolisen som kunde ha avvärjt mordet, menade man, genom att redan förra året ha följt upp tips, som kommit in till polisen om mannen ifråga.
Men vem var det då som tänkte annorlunda, som orkade med att vände mobben? Jo, Englas mamma. Genom sina öppna brev till svenska folket bad hon om eftertanke och talade om sitt barn som en ljusbärare, hon talade om kärlek och om att minnas sitt barn, som ett barn som haft en mening att fylla i sitt liv.
I dag sitter denna mamma på den anklagades bänk. Glömda är veckorna, som gått efter Englas död, glömt är en mors rätt att sörja på sitt eget speciella vis. Glömt är också på vilket sätt dottern fick möta döden, en liten flickas sista dag i livet.
All värdighet med att få begrava sitt barn på det sätt som en mor har rätt att begrava sitt barn, har besudlats på det mest smaklösa sätt, som bara en allmän debatt och mobb kan åstadkomma.
Den generösa hand som Englas mamma räckt mot svenska folket, att få dela hennes sorg har gjorts till fel eller rätt, något att fritt yttra sig om.
Debattprogrammet med Janne Josefsson på torsdagskvällen i SVT, gav svensk teve ett ansikte när det är som sämst, ett lågvattenmärke där kyla och missunnsamhet satt i högsätet.
Där Björn Ranelid, arbetarpojken från stadsdelen Ellstorp i Malmö, gavs stor plats att spy ut sin pompösa galla över en mor och henne sätt att möta sorgen över sitt förlorade barn. Ett bittert tal som handlade mest om Ranelids egna tillkortakommanden.
Så vem bedömer om det är rätt eller fel av Englas mamma att låta SVT sända Englas begravning från Stjärnsunds kyrka på pingstafton. Vem står över liv och död och över människors rätt att sörja på sitt eget vis.
Vem har rätt att på det smaklösaste sätt ifrågasätta en mors innersta önskan att få begrava sitt barn i värdighet, i ljust minne bevarat.
Vem har rätt att göra det till ett medialt jippo, där missunnsamhetens fula nuna sticker fram och talar om kändisskap och orättvisor? Hur lågt kan människor sjunka i sitt jantelagstänkande?
Och vem vill byta med Englas mamma, där på den sörjandes bänk, i Stjärnsunds kyrka på pingstafton, med eller utan tevesändning?